Jävlagubbjävel! Så sa jag igår efter jag lagt på luren med maken. Strax innan hade min mamma ringt på mobilen men jag höll på att försöka backa in bilen från en uruselt taskigt plogad väg så jag svara inte.
Vad som hänt??
Min käre lilla pappa hade gått ut på sin dagliga promenad och halkat omkull och brutit lårbenet. *suck* Ambulans och en smått hysterisk mamma (som inte var med på promenaden utan fick ett samtal från en herre som hittat pappa) Själv hade jag en ganska hysterisk dag där jag redan kl 11 hade hunnit röja upp i huset, kört maken och Ida till skridskon, storhandlat mat, hämtat kråkan igen för att snabbt hem och få henne ombytt och iväg på kalas.. Där mitt i allt fick jag helt enkelt släppa allt. Klockan var 11.30 ca och jag skulle kl 15 ha huset fullt med goa vänner... Oduschad, matkassar överallt, en oombytt dotter, odammsuget, omoppat och en pappa på väg med ambulans till Uddevalla sjukhus. Och kvar i ishallen stod Tom och sålde fika för skridskoföreningen och jag hade lovat hämta honom..
Jävlagubbjävel. En olycka kommer aldrig lämpligt men detta tog, för mig, priset. Mammas granne gick över när jag ringde dem och berätta vad som hänt, tar ju en sväng innan jag hinner ned i och med jag hade liiite att styra upp innan jag kunde kasta mig iväg. (vilket jag gjorde 8 minuter efter Tom ringt och jag då stod ute fortfarande med tunga kassar och väntade på att Ida skulle låsa upp) Tom fick gå hem, vilket inte var så farligt då det ju var strålande sol. Ida kom iväg på kalaset. Jag körde med tårarna rinnandes ned till mamma medan jag snacka med Linda i tfn (taack vännen, du är verkligen bäst!) Väl nere hos mamma fick jag torka tårarna och spotta upp mig, det funkar dåligt med två gråtande i situationen. Styrde upp allt som skulle med till sjukhuset och så åkte vi. Ca 1,5 timme efter ambulansen gått från olycksplasten var vi på akuten. Då hittade de inte pappa utan sa han inte kommit in ännu... Men då blev jag förbannad och då hittade de honom allt. Å där låg han, liten och ynklig trots sina 1,85. Men jag måste säga de är verkligen duktiga på akuten i Uddevalla! Mjuka och trevliga. Och vi hade tur från det han kom in tills han var på avdelningen tog det 3 tim 45 minuter. Och då både röntgades han och en massa olika prover togs innan. Nu är min far diabetiker av typ 1så insulin och mat är viktiga delar som både jag och mamma frågade efter, tjatade och bad om. Pappas insulinkänningar är inget att leka med och vi var båda oroliga för att en sådan var förestående när det närmade och passerade hans mat tid. Sedan hade han fruktansvärt ont också.
Jag hade fått tag på brorsan, som bor i Göteborg, som skulle komma så fort han kunde. Kände hur det kom sms att han ringt men kunde ju inte ringa då mottagningen var usel. (och det satt skyltar man inte skulle ha mobiler på, vilket de ju egentligen konstaterat inte har någon betydelse men men..) Fick dock ringt honom vid 14-tiden och stämt av läget och då visste vi vad som var brutet, vart pappa skulle ligga och att operationen skulle vara i morgon (läs idag)
Strax efter 16 var vi uppe på avdelningen och vid 16.30 lämnade mamma och jag honom där. Då väntade han på mat (efter att de kollat blodsockret så insåg vi det inte var någon panik då värdena var fina) Efter maten skulle det bli sterilduschande för hans del inför operationen.
Fick tag på brorsan i bilen på väg hemåt och då var han på väg uppåt. Tog med mig mamma hem och möttes av ett fullt hus med goa vänner. Många kramar och tröstande ord. Brorsan kom senare efter han varit hos pappa och hämtade mamma.
Till saken hör egentligen att han gjorde typ samma vurpa förra året. Men då slog han i axeln. Och då vägrade han att söka läkarvård. Därav kom mina hårda ord, jävlagubbjävel. Då pluggade jag heltid på en kurs på HV, jobbade deltid, hade mitt eget hus där vi renoverade en gammal toalett om till duschrum och fick även ta hand om mina föräldrar. Jag kände igår att jag ORKAR inte den pärsen en gång till. Nu blir det dock annorlunda, sköterskan på avdelningen sa de skickar inte hem honom förrän han kan ta sig upp ur sängen och gå på toaletten själv. En till två veckor sa de vi skulle räkna med att han blir kvar där. Skönt för mamma att slippa gå och höra hur ont han har och jobbigt allt är dagarna i ända som det var förra året. Och sedan blir hon inte så låst hemma som hon var då. Då fick hon göra ALLT åt honom. Det slipper hon nu.
Ja, det är inte lätt med gamla föräldrar. Speciellt inte när de inte lyssnar på en trots man ringer och säger "gå inte ut, det är snorhalt" och de ändå gör det. *mutter*
Jävlagubbjävel, lyssna på mig någon gång!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar