Lider

Usch, vad jag just nu tycker synd om min älskade unge.
Helgen började så bra, mamma kom och hämtade henne från skolan (jag alltså) och så åkte vi till Överby för att köpa ett spel som släpptes idag för Nintendo DS. Hon fick visserligen betala för det själv men så lycklig hon var!! Hon skuttade brevid mig till bilen och jag kände detta var en bra ide.
Vi åkte hem och hon mer eller mindre slet upp plasten och började spela. Hon var liksom förlorad för omvärlden :-) Så ringde min chef från Lindex och sa de ringt från stället vi köpt spelet på. De hade hittat en mobiltelefon. Lite lätt irriterad på henne (jag på Ida alltså) åkte vi dit och hämtade ut den. I bilen såg jag dock hur den såg ut... Antingen har någon gått på den eller så för skärmen är spräckt och den är megarepig nu. Även hennes smycken som hängde på den är förstörda. Det var nu jag började tycka synd om henne. Det är ju inte hennes egen telefon utan en hon fått låna av sin pappa då vi tyckte det var onödigt med en ny lur. Försökte trösta henne med att det ju var en bra sak, att hon inte sparat länge till den och den nu var sönder. Det går att ringa med den och sända meddelanden men det är lite svårt att se allt på skrämen. Ida är otröstlig och säger hela tiden "pappa kommer bli jättearg" Nu kan jag lugna alla med att Idas pappa är inte personen som blir arg. Han kommer bli besviken och han kommer tala med henne om detta. Jag har förklarat att skulle hon tvingas köpa en ny lur för sin veckopeng skulle det ta henne runt ett år att spara.
Det som skulle bli en sån skön helg... Nåväl, hon lär sig en läxa och så även jag och maken.