Depeche Mode

På tisdag är det äntligen dags. Kändes som en evighet när vi beställde och köpte biljetterna till det var konsertdags men på tisdag smäller det. Kommer nog vara lite ofokucerad på skolan men det får det helt enkelt vara värt. Ett av mina absoluta favoriter ska ju spela. Sist jag såg dem live gick jag på gymnasiet, å det är ju typ 100 år sedan så.. Har lyssnat på dem en del nu senaste dagarna och jag bara måste säga att Somebody är f*n den bästa balladen med dem.

Svär en låååång ramsa

Jävlagubbjävel! Så sa jag igår efter jag lagt på luren med maken. Strax innan hade min mamma ringt på mobilen men jag höll på att försöka backa in bilen från en uruselt taskigt plogad väg så jag svara inte.
Vad som hänt??
Min käre lilla pappa hade gått ut på sin dagliga promenad och halkat omkull och brutit lårbenet. *suck* Ambulans och en smått hysterisk mamma (som inte var med på promenaden utan fick ett samtal från en herre som hittat pappa) Själv hade jag en ganska hysterisk dag där jag redan kl 11 hade hunnit röja upp i huset, kört maken och Ida till skridskon, storhandlat mat, hämtat kråkan igen för att snabbt hem och få henne ombytt och iväg på kalas.. Där mitt i allt fick jag helt enkelt släppa allt. Klockan var 11.30 ca och jag skulle kl 15 ha huset fullt med goa vänner... Oduschad, matkassar överallt, en oombytt dotter, odammsuget, omoppat och en pappa på väg med ambulans till Uddevalla sjukhus. Och kvar i ishallen stod Tom och sålde fika för skridskoföreningen och jag hade lovat hämta honom..
Jävlagubbjävel. En olycka kommer aldrig lämpligt men detta tog, för mig, priset. Mammas granne gick över när jag ringde dem och berätta vad som hänt, tar ju en sväng innan jag hinner ned i och med jag hade liiite att styra upp innan jag kunde kasta mig iväg. (vilket jag gjorde 8 minuter efter Tom ringt och jag då stod ute fortfarande med tunga kassar och väntade på att Ida skulle låsa upp) Tom fick gå hem, vilket inte var så farligt då det ju var strålande sol. Ida kom iväg på kalaset. Jag körde med tårarna rinnandes ned till mamma medan jag snacka med Linda i tfn (taack vännen, du är verkligen bäst!) Väl nere hos mamma fick jag torka tårarna och spotta upp mig, det funkar dåligt med två gråtande i situationen. Styrde upp allt som skulle med till sjukhuset och så åkte vi. Ca 1,5 timme efter ambulansen gått från olycksplasten var vi på akuten. Då hittade de inte pappa utan sa han inte kommit in ännu... Men då blev jag förbannad och då hittade de honom allt. Å där låg han, liten och ynklig trots sina 1,85. Men jag måste säga de är verkligen duktiga på akuten i Uddevalla! Mjuka och trevliga. Och vi hade tur från det han kom in tills han var på avdelningen tog det 3 tim 45 minuter. Och då både röntgades han och en massa olika prover togs innan. Nu är min far diabetiker av typ 1så insulin och mat är viktiga delar som både jag och mamma frågade efter, tjatade och bad om. Pappas insulinkänningar är inget att leka med och vi var båda oroliga för att en sådan var förestående när det närmade och passerade hans mat tid. Sedan hade han fruktansvärt ont också.
Jag hade fått tag på brorsan, som bor i Göteborg, som skulle komma så fort han kunde. Kände hur det kom sms att han ringt men kunde ju inte ringa då mottagningen var usel. (och det satt skyltar man inte skulle ha mobiler på, vilket de ju egentligen konstaterat inte har någon betydelse men men..) Fick dock ringt honom vid 14-tiden och stämt av läget och då visste vi vad som var brutet, vart pappa skulle ligga och att operationen skulle vara i morgon (läs idag)
Strax efter 16 var vi uppe på avdelningen och vid 16.30 lämnade mamma och jag honom där. Då väntade han på mat (efter att de kollat blodsockret så insåg vi det inte var någon panik då värdena var fina) Efter maten skulle det bli sterilduschande för hans del inför operationen.
Fick tag på brorsan i bilen på väg hemåt och då var han på väg uppåt. Tog med mig mamma hem och möttes av ett fullt hus med goa vänner. Många kramar och tröstande ord. Brorsan kom senare efter han varit hos pappa och hämtade mamma.

Till saken hör egentligen att han gjorde typ samma vurpa förra året. Men då slog han i axeln. Och då vägrade han att söka läkarvård. Därav kom mina hårda ord, jävlagubbjävel. Då pluggade jag heltid på en kurs på HV, jobbade deltid, hade mitt eget hus där vi renoverade en gammal toalett om till duschrum och fick även ta hand om mina föräldrar. Jag kände igår att jag ORKAR inte den pärsen en gång till. Nu blir det dock annorlunda, sköterskan på avdelningen sa de skickar inte hem honom förrän han kan ta sig upp ur sängen och gå på toaletten själv. En till två veckor sa de vi skulle räkna med att han blir kvar där. Skönt för mamma att slippa gå och höra hur ont han har och jobbigt allt är dagarna i ända som det var förra året. Och sedan blir hon inte så låst hemma som hon var då. Då fick hon göra ALLT åt honom. Det slipper hon nu.

Ja, det är inte lätt med gamla föräldrar. Speciellt inte när de inte lyssnar på en trots man ringer och säger "gå inte ut, det är snorhalt" och de ändå gör det. *mutter*
Jävlagubbjävel, lyssna på mig någon gång!!

Givande workshop

Onsdagen bjöd på en givande workshop där det mesta gick ut på att våga, våga kasta sig ut i det okända. Petra och Annlouise läste en saga som de gjorde levande genom att vara karaktärerna det handlade om. Sedan fick vi spinna vidare på sagan och just den övningen slutade med att jag, Ella och Marie gestaltade ett slut. En saga slutar inte bara för att författaren till den säger så, den lever vidare i barns (och vuxnas) huvud om vi tillåter det. Vi gjorde sedan, räkneramsor, sånger med skriftoch taluppfattning mm. Och så gick vi igenom uppgiften som sedan är examinerande. Är, som väl är, i en grupp där det verkar som alla kan och vill bjuda på sig så jag tror vi kommer ha riktigt roligt under denna tiden.
Eftermiddagen la vi några timmar på att samtala om hur vi ville göra arbetet och alla bubblade i princip av ideer. Både loggboken och själva gestaltande delen är igång.

Nu väntar strax den första matematikföreläsningen av tre.

Orkar bara inte..

Usch, energin har tagit totalt slut för tillfället. Kroppen skriker ut STOOOOOPP men jag kör på. Vet hur det troligen kommer sluta, har varit där en gång innan och vill aldrig dit en gång till. Men hur gör man när allt snurrar på i 180? Jo, jag vet jag sätter skyhöga krav på både mig och min omgivning. (mest på mig själv men..)
Idag borde jag egentligen både dammsuga och köra en eller två maskiner tvätt. Men jag orkar bara inte. Jag borde byta julgardinerna till mer "vanliga", fixa kalaspresent till lillhönans kompis kalas på lördag. Borde verkligen träna för snart passar inga kläder alls längre. Borde även ta mig i kragen och åka till mina föräldrar och bara spela kort med mamma lite så hon får något annat gjort än bara sy och sticka massor till barnbarnen. (vilket hon visserligen älskar men ändå..) Föräldrar ja, inget kul alls att ha äldre föräldrar när det är sådant här skitväglag. Ringde dem igår och sa att nu håller ni er inne! Det är snorhalt ute. Men se, pappa skulle till läkaren. *suck* Nu är det ju ett år sedan han stöp som en fura i en insulinkänning då han var ute själv. Han är fortfarande inte bra i armen som han troligen knäckte på ett eller ett par ställen eller om det bara var nyckelbenet som tog smällen. Ingen som vet då gubbf*n vägrade åka in tll sjukhuset. 4 månader fick jag köra skytteltrafik för att ta hand om dem, plugga, jobba och ta hand om hus och hem.
Nåväl, mamma har inte ringt så han klarade sig nog bra denna gången. Men jag borde ändå ta och åka och umgås med dem lite.

Brevid mig stirrar nu en dammråtta på mig. Tror ni den är borta i morgon om jag blundar? Eller ska jag ställa ned en vattenskål så den växer sig ännu större och kanske hittar ut själv genom dörren?

Ny kursstart.

Lagom hinner man få ned takten på hjärtat när det återigen är dags för en ny kursstart. Ingen vila eller ro här inte. Men inte klagar jag inte.. Eller jo, lite gör jag nog det. Tycker det är urdåligt att högskolan ska ha ny terminsstart i mitten av januari.. Varför inte köra samma tid som övriga skolor?

Nya kursen då. Den heter BMA, barnet i matematiken och skriftspråkets värld. Om lillkråkan tyckte det var kasst man fick läsa så himla mycket (som hon sa när jag plugga inför tentan) så var hon dessto mer imponerad idag då jag läste två barnböcker. Bu och Bä i blåsväder samt Elsa Beskows Den nyfikne abborren. Funderar bara på om abborren är så bra, beror ju på tanken varför vi ska läsa den. Det är mycket text och på lite svår svenska, inget som barnen på "min" förskola skulle gilla direkt.. Inte ens min brorson gillade den, och han fixar ändå språket..

Idag kom också de böcker jag beställt. Fy bubblans för alla dessa dyyyra böcker vi måste ha. Att låna funkar ju inte när vi är så många som behöver samma. Dock verkar många av böckerna vara intressanta så...

Det blev även nya studiegrupper. Vilket var både kul och lite vemodigt. 4 nya vänner att lära känna och lära sig samspela med. Alltid lika intressant.
Har också lärt mig idag att forskare kring litteratur är inget för mig. Maj har gjort ett digert jobb och jag är mäkta imponerad men, nää jag vill kunna läsa en bok utan den konstanta analytiska.

När jag kom och hämtade lillkråkan idag hade hon just klätt av sig alla utekläderna så jag var inte alls populär. Men med löfte om att leka fågel, fisk eller mitt emellan så fick jag även med henne hem. Funderade en hel del medan vi lekte hur min matematiska uppgift skulle kunna genomföras och lämpligt nog insåg jag att vi kommer till förskolan den 1/3.. Dock seglade jag visst iväg för långt i mina tankar för jag missade att lillkråkan hittade nyckel (som egentligen var en tändsticksask) och gömt om den och hon nu otåligt väntade på att få leda mig till att kanske finna den. Inte lätt alla gånger att vara heltidsstuderande småbarnsmamma.

Saab Support Convoy 20100117

Vaknade till efter småslummrande vid 9 i morse. 9.20 gick jag upp och kom på att idag skulle det supportas Saab. Maken stod och fixade gröt och färskpressad apelsinjuice med äpple i. Lillkråkan spelade ps2 och var så där typiskt tonårig... Med andra ord, inget var bra. Men som nästan alltid så efter avslutad frukost var alla goa och glada igen.

Vid 11-tiden började vi klä på oss och åkte ned till Saabmuseet. Oj vad bilar det var redan vid 11.30 där?!! Just som vi kom fram till det lilla torget framför museet kom 4 maskerade bilar inrullandes. Ut klev 3 kollegor till maken och då upptäckte vi även att det stod en omaskerad där. Jag har sagt det förr och jag måste säga det igen, vilken läcker bil!! Vi fick ju provåka en förra veckan som maken hade hem och testade något på. (jag fattar ju inte hälften av hans språk när han kör igång att tala bil...)

Många kollegor till maken kom och det blev många goa skratt, trots att anledningen man sågs inte var det allra roligaste. Inne på museet såg vi pärlan, ursaaben. Tänk att den bilen var starten på vad som nu är anledningen till varför vi kämpar emot så med näbbar och klor. Mötte även en del kursare och så lilla Erica. :-) (bra du dock klädde på dig mer till när vi var uppe på Saab för uj vad kallt det var!!)

Vid 13 skulle konvojen gå, vid 13.40 stod vi fortfarande kvar på parkeringen utan att ens se det rörde sig.. Då öppnade de så man kunde köra ut bakvägen med och möta upp konvojen efter rondellen upp mot Swedenborg. Vi hade satt dekaler med budskapet "Save Saab" och "Saab Convoy"på rutorna inne i bilen och det var många som gjorde tummen upp längs vägen till oss. Kul! Helt otroligt många bilar var med och när vi kom fram till Saab både mötte vi många som gav upp pga bilmängderna och de som ståndaktigt var kvar. Mötte många nära vänner och sprang även på en fd granne som var där på uppdrag med kranbilen från brandkåren som Ttela ville fota ifrån. Kan nog få se grymma bilder i morgondagens tidning. Under de 5-8 minutrarna jag snacka me fd grannen kom det inte mindre än 6 olika tidningar och dansk tv som ville få åka upp för att få bra bilder de med...

Trots riktigt varma kläder så frös vi och vid 15 tiden gav vi upp och åkte hemåt. Genomfrusna men riktigt varma inifrån av det otroliga stödet vi sett dels här i Trollhättan men även från olika bilder och intervjuer på de övriga 35 ställena konvojen genomfördes..

Nu ska jag nynna lite till på nyaste favoritlåten "Gm-visan" och sedan är det dags att sova för i morgon startar en ny termin. (vill du också höra gm-visan? Googla på den och hör via srs webbradio)

Mr Bean

.. är det just nu på tvn. Lillkråkan älskar att se det och maken sitter med och fnissar. Själv tycker jag det är så pinsamt och jobbigt att se så jag låter bli. Har kikat lite runt efter hur alla mår så här dagen efter salstentan och de flesta verkar både må och känna sig väl till mods. Igår lovade jag maken att om jag blev godkänd så blir det en ny tatuering. Vet på ett så när hur den ska se ut och kommer bli klockren! Nu vet jag dock inte om han hoppas på jag klarat mig eller kuggat.. ;-)