Fick i fredags ett mail av en mycket god och nära vän. Då min vår varit något kaotisk och hon jobbat heltid mm så har vi knappt hunnit samtalas vid något nämnvärt på djupet. Det har mest varit några snabba frågor om barnen, magen, renoveringar och jobb. Men så i fredags kom ett mail så började med Idag är jag faktiskt lite rädd... Tror inte jag andades en enda gång tills på slutet då jag drog in ett oerhört djupt andetag för att sedan börja gråta. Minns att hon redan i höstas nämnde hennes dotter blött en del näsblod. Sedan var det någon gång vid jul som hon "klagade" på att tösen var hängig och ganska ofta kissade ned sig. Som alla barn är så hade även hon blåmärken, det hör ju liksom till att barn har mängder ibland. Men i förra veckan hade tösen själv klagat på blodblåsor i munnen. Dagen efter var det fler. Då blev min vän orolig och som uska så fick hon hemska föraningar om vad det skulle kunna vara. I fredags hade hon kontaktat sin vårdcentral och fått tid. De hade skrivit ut en akut remiss till barnavdelningen och där har blodprov tagits, olika mediciner getts och hela tiden har dottern fått fler blåsor i munnen och blåmärken på kroppen.
Ett prov som togs var om trombocyterna i blodet. Ett bra värde ligger mellan 150-300 läste jag mig till. Gränsvärdet går på 100 och dottern hade 3. Det betyder att hon kan drabbas av svåra inre blödningar utan att ens en ev. transfusion skulle hjälpa. Medicin har satts in men hon svarar inte på behandlingen mer än att få ont i huvudet och magen samt att kräkas. Sjukdomen de siktat på i helgen har varit ITP. Min väns farhågor är att det ska vara leukumi. Inget av dem speciellt roliga utan väldigt aggressiva mot kroppen.
Som kompis står man liksom lite på sidan och får liksom nöja sig med knapphändig information. Hon smsar lite då och då hur läget är men mesta får jag söka upp själv online. Jag skulle inte på något vis vilja byta hennes plats, men önskar jag kunde göra NÅGOT!
Förra sommaren tog jag och Ida oss genom landet ned till dem för att träffa dem och umgås. Med oss hade vi en hel sopsäck med urväxta kläder till denna tjejen. För Ida har det i helgen varit bra att veta vem tjejen är, liksom ha en person att relatera till då vi talat mycket om sjukdomen mm. I morse frågade hon om min vän hört av sig sedan hon lagt sig men tyvärr har det varit tyst. Hoppas innerligt något positivt snart händer, samtidigt är det bara 3 dagar så det är väl i tidigaste laget att tro på mirakel redan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar