Ibland kan man bara erbjuda sin hand. En axel att gråta ut hos, ett öra att få tala ut till. Ibland tillåts man vara örat/axeln, ibland får man inget höra förrän det är försent. En i min närhet mår otroligt dåligt och vacklar mellan dödslängtan och panikångest. Jag har sträckt ut handen och efter vårt alltför korta samtal idag känns det som vi börjar nudda vid varann igen. Älskade, goa du jag har funnits vid din sida i över 35 år, inte fan lämnar jag dig nu!
Du talade om att du inte vågar vara ensam. Ensam är du aldrig! Även om vi inte alltid kroppsligen är med/hos dig så finns vi alltid här för dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar