Ibland kan man inte ringa en vän utan att denne ska beklaga sig för något. Ibland som den själv lider av, ibland av något en nära släkting eller vän lider av. Att som jag ha något äldre föräldrar än vad somliga andra har har gett mig ett perspektiv. Tycker jag att det är jobbigt att 24 timmar om dygnet är jobbigt att de kan ringa och be mig om hjälp med något så kan jag välja att inte svara. Ser jag att det är mitt eget barn som ringer någon av dygnets 24 timmar kommer jag aldrig tveka på att svara. Aldrig! Inte heller om det är min käre make. Var i ligger skillnanden? Mina föräldrar har jag inte valt, de satte mig till jorden utan jag bett dem om det. Min man har jag valt ut nogrannt och lovat alltid finnas för inför både gud och våra vänner. Min barn har jag valt sätta till världen och för mig betyder de allt.
Under hela min uppväxt har mina föräldrar aldrig varit längre bort än ett telefonsamtal. Pappa har kört och hämtat mig dygnets alla timmar oavsett vart jag varit i vårt avlånga land. Som tex den gången jag fick för mig jag skulle tjäna pengar och hoppade på ett tillfälle där en kille sökte unga för att stå i ett gathörn i Göteborg och sälja korv. Jag tog tåget ned, mötte killen och blev placerad på Avenyn. Själv. Det var någon form av festlighet i stan, minns inte riktigt vad men jag stod där själv. Tror jag var 16 år. Mamma hade varit lite orolig innan jag åkte men kaxig som jag var så sa jag bara att jag fixar detta och vi ses i morgonbitti och åkte. Brorsan bodde ju i Göteborg så vem var hon att säga jag inte fick åka dit? (blir Ida minsta lik mig så kommer jag får ett helvete då hon går in i tonåren, det är jag medveten om redan...) I varje fall, jag står i ett gathörn på Avenyn. Är helt okej fram tills 22.30 ca. Då har folk druckit så pass mycket att de börjar röra sig mellan krogarna och visst luktar en grillad korv gott när man är lite onykter. Ungefär samtidigt som en gubbe i 50-års åldern börjar vilja ha annat än korv av mig (ja, jag var livrädd) kom en tjej och hennes kille som jag träffat sommaren innan under en språkresa i England. Hon är lika gammal som mig och kille var runt 20. På denna tiden hade väldigt få personer mobiltelefon, de som hade hade dem oftast inte med sig då de var relativit stora. Men denne killen hade en och jag fick ringt pappa och han sa bara, ta dig till järnvägsstationen så hämtar jag dig där om en timme. Ägaren till korvståndet kom, jag skulle stå till klockan 12 egentligen men jag sa jag ville gå. Han blev givetvis arg. Men min kompis kille frågade då efter ett anställningsbevis och jag fick mina pengar för kvällen kastat på mig och orden, ring aldrig mig igen i hopp om pengar.
Det var en sommarkväll. Många andras föräldrar skulle ha tagit sig ett glas vin eller en öl. Jag hade ju så kaxigt sagt jag fixar detta och vi ses i morgonbitti. Men inte min pappa. (mamma kör inte bil) Min pappa, satte sig och körde dryga 15 mil för att hans dotter ringde och frågade "Kan du komma och hämta mig?"
Nej, jag har inte valt mina föräldrar. Lika lite som de valt mig eller brorsan. De har alltid ställt upp på oss. Pappa brukar skämta om att han nog har rekord i hur många hårda kyrkbänkar han suttit på och hur många sliskiga prästhänder han skakat då brorsan var en aktiv körgosse i många år. Alltid kört oss, aldrig gnällt. Så vem är jag att vända dem ryggen nu? Vem är jag att "bestämma" de måste lämna sitt älskade hem som de bott i över 40 år. Jag är övertygad om att pappa hade inte kommit så här långt i sin rehabilitering efter halkolyckan för dryga 1,5 året sedan om han inte kunnat gått ut i, för honom, kända trakter. Möta grannar och vänner som alla tagit sig några minuters samtal med honom. Om han inte haft sträckan mellan huset och brevlådan att övervinna varje dag i kampen mot både rädslan att ramla igen och viljan att klara sig självt. Jag är också övertygad om att någon däruppe insåg att min längtan efter fler barn inte bara var min utan lika mycket min mor och fars. Att denne någon såg till att Liten blev till så att pappa insåg han faktiskt klarar av att klippa gräset. Även om han får dela upp gräsmattan på 2-3 dagar.
Nej, tvingar jag dem att flytta nu så kommer mitt yngsta barn inte få uppleva sin morfar. Deras hus och trädgård är allt för dem. Och efter alla timmar pappa suttit i bilen för min skull så.. Nä, bara att ställa upp. Även om jag har annat för mig. Det hade nog pappa med men...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar