Jag vill minnas jag skrivit förr om hemskheterna att ha migrän. Igår, efter en egentligen omänsklig dag, landade jag i soffhörnet. Ungefär som att slå på en knapp kom huvudvärken. (hade allt känt av den tidigare men nu tilltog styrkan) Ida kunde inte sova så jag gick efter många men upp och la mig brevid henne. (annars vill jag hon ska somna själv för jag tycker det är ganska hemsk att somna brevid nån och sen vakna och de är borta..) Hon somna och jag tog mig ned, gjorde mina kvällsbestyr och la mig. Somna ganska omgående efter jag koncentrerat mig på min andning. Och :-) När jag vaknade var huvudvärken borta. Dock känns hjärnan för liten för skallen, så som den brukar göra efter migrän.
Att lida av migrän är ett helvete på jorden kan jag säga. Sviterna efter känns några dagar och den som inte haft det någon gång ska tacka sin lyckliga stjärna! När jag har som mest ont ibland önskar jag det var en tumör. För den skulle kanske kunna opereras bort. Migrän kan man inte ta bort. Man kan försöka leva så man inte utsätter sig för stressen som kan vara en bidragande orsak men.. Att plugga mitt i livet med barn, familj, äldre föräldrar och på det alltid tänka på ekonomin och som jag tvingas tacka nej till arbete det tär. Jäkligt mycket!
Men! När jag känner det är förjäkligt att vara mig, då tänker jag på en kille jag såg ett klipp om på youtube. Han har inga armar eller ben men ändå är han levnadsglad. Så, vem är jag att klaga? ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar