Som förälder vill, iaf jag vill det, man att ens barn ska bli självständgt och starkt. Att det ska känna trygghet och vilja testa på spännande saker.
Som mamma till ett barn (jag kan ju bara relatera till hur det är med ett då jag "bara" har ett) har jag lyckats knyta henne ganska tight till mig. Hon är inte bara en kopia av mig till utseendet utan även i humör och så. (vilket inte alla gånger är så lätt för min stackars make, hennes far..)
23 augusti började hon så i andra klass. I våras ringde jag ett par gånger till fritids för att hon skulle gå ned själv, ta ansvar att viktiga saker kom med och så. Allt för att stärka henne. Jag började i liten skala och byggde på så sista veckorna möttte jag henne utanför skolområdet. I sommar har vi ju varit mer eller mindre 24/7 i 10 veckor så jag var inte direkt överraskad över att jag var tvungen att följa med upp på skolgården första dagarna och gärna hålla handen. Men min kamp om att hon ska ta stegena själv fortsätter. I går sa jag att jag skulle ringa fritids och säga åt henne att gå hemåt så skulle jag möta henne på vägen. Uj, vad hon vart nervös. Men oj vad stolt hon var då jag mötte henne på vägen hem igår. (visserligen bara 10 meter längre bort än vi brukar mötas men ändå!) Mitt mål är att jag ska möta henne vid stora vägen (känns lite dumt att hon ska gå över den så trafikerade vägen själv, där alla verkar mer eller mindre tro det är motorväg)lagom till jul.
Varför gör jag så här? Ja, det är inte för jag vill hon ska bli stor för hon hade hemskt gärna fått vara lite och bo hos mamma resten av sitt liv men.. Det vet jag ju inte kommer ske så jag gör som min mamma gjorde. Jag stärker henne i sin väg mot vuxenlivet. Om 2,5 år kommer ju jag inte vara tillgänglig på samma vis och då är det bra att mjukstarta redan nu med utveckligen anser jag. Och hon vill inget hellre än att ha en egen husnyckel. Och det behövs ju bara om man går hem själv, eller hur ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar