Dumma, dumma uppgift! Skriver och skriver men blir inte nöjd. Skriver, ändrar, tar bort.
Just som jag känner jag kanske har koll på läget kommer något nytt som kullkastar allt. Jag har ju omtentan, detta arbetet att skriva, mor och far som behöver mig och på det så ringde maken idag, med en lycklig stämma men samtidigt orolig. "De vill jag åker till Kina i två veckor. Från onsdag.." Vad ska man svara på en sån sak? "Gud vad kul älskling! Ta chansen och åk." Det var vad jag svarade. För det är ju en arbetsuppgift som kanske aldrig kommer igen och jag vet han ALDRIG skulle ställa sig i vägen för mig om jag fick ett sådant erbjudande. Att jag inte ens vet när jag ska hinna äta, sova eller hinna se min familj som läget var innan han ringde; det håller jag för mig själv. Tänker att nu måste jag bli klar med skrivuppgiften denna veckan så jag kan ge lillkråkan min tid när hon slutat skolan tills hon lagt sig för kvällen nästa vecka då maken åkt. Veckan efter får jag helt enkelt sitta varje ledig stund med omtentan och kanske fila på nån mening.. *suck* Nu längtar jag mer och mer efter sommarlovet som känns som det är hundra år bort...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar