Ååååh!! Nu är jag riktigt arg, ledsen och besviken.
Som ni kanske minns har jag haft en hektisk vår efter att min far ramlade och bröt lårbenshalsen i januari. Först oron kring honom då han är diabetiker och hamna på en avdelning som inte alls tog hänsyn till detta utan ansåg han skulle äta på deras tider och sedan bo med två olika senildementa gubbar. (varav den ena ramlade och slog ett stort jack i bakhuvudet då han inte kom ihåg han brutit sig..)
Väl hemma följde en tuff tid med hemtjänsten som kom och hjälpte honom ned för trappan och alla mediciner som ska hämtas ut för min del. Shopping mm minst en gång i veckan och allt annat att göra. Å på det kom ju snön. (blir trött bara jag tänker tillbaka på helvetet..)
I början på april kände han sig så pass stark i benet att han vågade sig på att köra bil. Funkar ju bra då de har automatväxlad.. Han har varit jätteduktig med sjukgymnastik men har knorrat en del om att det gör förjäkligt ont. (säg den man som inte gnäller vid lite smärta.. ;-) )
Från det han kom hem i februari har vi gått och väntat på remissen till ortopeden för att få förhöjning till skorna hans då han blev 2 cm kortare på det skadade benet. Han ringde en gång och frågade efter den och fick svar han skulle bli kallad. Förra veckan lessna mamma och ringde och frågade efter remissen. Det fanns ingen! En akutremiss skrevs ut då han som sagt är diabetiker och de har ju som allmänt känt stora problem att få behålla sina ben utan såna här olyckor. I går var de in och röntgade och gissa va de såg?!!
3 av 6 skruvar är av! AV!! Skruvarna ligger nu och nöter på benhinnorna. Snacka om vilken jävla smärta han måste ha konstant! De tog blodprov för att se om det fanns risk för infektion. *suck* Sen fick han en ny tid. I slutet av juni för att se så det inte läker av sig självt. Sen när kan stål läka av sig självt??
Hur fan kan man behandla en äldre människa på detta viset? Jag har god lust att åka å slå sönder knäskålarna på dem som tar beslutens äldre föräldrar eller släktingar och sedan neka dem rätten till rätt vård.
Min far är snart 70 år. Han har levt med sin diabetes i över 55 år. Han har vårdat sin kropp, lytt doktorers rekommendationer om att röra sig mycket för att hålla blodcirkulationen i benen igång då det är oerhört vanligt att när de blir äldre tvingas till amputation. Det var ju därför olyckan skedde. För han lydde doktorers ordrar om dagliga promenader.
Stackars älskade goa pappa. Känner mig så hjälplös. Arg. Besviken. Ledsen. Inget kan jag göra. Mer än skälla och gapa på sjukvården som går på knäna.. *suck*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar