Usch, jag är verkligen innerligt tacksom och lycklig för att min dotter sällan eller aldrig är sjuk. Hon har i sitt liv varit inom sjukvården 3 gånger. 2 gånger för jag varit så nervös över hennes avföring och en gång med en öroninflammation.
Idag kom goa vänner på besök och dottern i familjen där har sedan hon var liten haft astma. Vi har aldrig varit med om hennes astmaanfall, knappt så hennes familj ens varit det. Vi har dock gett förebyggande medicin några gånger då hon med oss i vår bått mm.
Idag snackade jag och mamman innan de kom över om att hon hade en rejäl hosta. Hade typ hostat i 3 veckor så jag sa för vår del är snuva ingen fara. (det blir man överallt ifrån så ingen ide att inte umgås för det..) De skulle kommit vid 11 men vid 11 ringde de och sa de nu åkte hemifrån. ( de bor 1 timmes färd härifrån ca) Då berättade mamman även att hon misstänkte astman för att göra det svårt för tösen. När de kom hostade hon mycket och hade en hemskt ytlig andning. Dock var hon vid gott mod och ville såååå gärna leka. (Ida och hon är som två systrar och älskar verkligen varann) Efter en stund tog vi en fika och då var andningen lite bättre tyckte både jag och mamman men samtidigt så långt ifrån bra.
Vi hade tänkt åka och shoppa lite och sen köpa me oss mat hem för att göra lite gottit när fäderna kom hem och ha en myskväll tillsammans. Tjejerna kom ned och vi började göra oss ordning för avfärd. Jag tyckte då att ring sjukvårdsupplysningen för att höra va de rekommenderar oss att göra. Knapphändiga svar om att då de inte var från stan å blablabla.. Mamman förklarade att hon hade grymt svårt med andningen och medicinen hon har inte hjälpte något. Jourcentralen öppnar inte förrän 17 så åk ni till akuten då och be om hjälp svara hon lite slött. Sagt och gjort, vi åkte till akuten och i bilen upp slutade tösen helt att prata med oss. Bara nickade och så med huvudet. Hon såg dock rätt pigg ut annars men detta är inte ett barn som är tyst utan pratar glatt och gärna annars.. Nu började även hennes läppar bli aningens vita. På akuten förklarade mamman läget för personalen där som då sa vi fick gå till barnmottagningen då den fortfarande var öppen för att få hjälp. (här började jag bli irriterad, tösen får ingen luft och vi ska gå genom hela sjukhuset...)
Väl på barnmottagningen får vi säga varför vi är där å sedan sitta ned. Medan vi sitter där hör jag hur en sköterska säger till personalen i receptionen att "Har vi bara en patient??" Jag säger det till min kompsi varpå vi börjar undra varför vi måste sitta och vänta här för då.. Efter några minuter ( tösen andas fortfarande väldigt ytligt och med ett väsande i bröstet..) kommer en sköterska och de får komma in. Jag och Ida väntar kvar i väntrummet. Både vi och mamman till tösen trodde det skulle gå ganska så fort. Efter en stund hämtar mamman oss för tösen längtar efter Ida.
Istället för vad mamman trodde skulle ta max 45 minuter blev vi kvar på sjukan i nästan 3 timmar. 10 tabletter och 4 puffomgångar senare fick vi, då barnmottagningen stängde, gå över till akuten och sitta där för att hon skulle få bli lyssnad på innan hemgång.
Strax innan läkaren äntligen kom så skojjade vi om att nu kommer nog papporna som bara fått knapphändiga sms från oss. (ibland är det skrämmande hur väl man känner sina partners..) Papporna kom och i vårt lilla hörn där vi satt blev det nu folkanstormning. Mitt upp i detta kom läkaren och undrade vem den sjuka var ;-)
Slutligen fick vi åkt hem. Rejält hungriga och trötta.
Än en gång, jag är innerligt tacksam och lycklig för jag har en frisk unge som sällan eller aldrig blir sjuk! *peppar peppar*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar