Satt och funderade..

Läste en artikel om att kommunerna stänger förskolor sommartid för att spara pengar. I mina öron låter det helgalet. Inte att man stänger utan för att det ska vara för att spara pengar. När Ida var liten och vi hade barnomsorg för henne så gick förskolan ut redan i februari och frågade OM vi behövde plats under sommaren och i så fall vilka veckor. I vår har jag både varit på VFU och vikarierat på olika ställen och det har varit likadant där. Alltså, föräldrarna har fått, i god tid, själva säga OM de behöver omsorg och i så fall vilka veckor. Utifrån det har sedan rektorerna och områdescheferna lagt personalens semesterschema utifrån deras önskemål och beroende på hur stor "belastningen" på platserna varit.
Det jag tycker är konstigt är att det alltid i slutet på maj början på juni går upp för föräldrarna att de eventuellt står utan omsorg någon/några veckor på sommaren. Eller att just deras förskola stänger och slås samman med några andra. En annan sak som också ska läggas in i att vi svenskar allt oftare tar semester utanför "ordinarie" semestertid. Vi väljer själva att kanske endast ta ut 1-2 veckor på sommaren för att resa billigt långt bort någon annan tid på året, liksom spara semester och pengar. Vart ligger då ansvaret? Ligger det på kommunen eller på vårdnadshavarna? Kommunen säger föräldern i mig, vårdnadshavaren säger yrkespersonen i mig. I varje fall där kommunerna gör så som min hemkommun gör att gå ut tidigt på året för att se hur många platser som behövs under semesterperioden.
Som förälder är jag sådan att jag skaffar inte barn för att andra ska fostra dem åt mig. När Ida började förskolan var det endast för jag var tvungen att börja jobba igen. Hade någon erbjudit mig pengar för att stanna hemma med henne hade jag inte tvekat en sekund. Som blivande förskollärare och mamma förstår jag att många står inför samma faktum. Dock finns det de föräldrar som inte bryr sig, ser barnen som en statussymbol och gladeligen lämnar bort dem några timmar bara för att få "egentid". En replik jag ofta hört då är att barnen behöver få komma dit för att få träffa andra barn i samma ålder. Givetvis är det sociala samspelet viktigt men (ja, jag ger mig ut på djupt vatten nu men..) för mig är det inte bara viktigt med lek med andra barn utan även lek med vuxna och då framför allt de egna föräldrarna. På en förskola hade jag en gång ett barn i två-årsåldern som mamman påpekade var tvungen att gå där för att någonsin kunna få kompisar. Barnet var oerhört otryggt i situationen och grät den första timmen, vägrade se åt de andra barnen och när det sedan lugnat sig endast lekte med sin egna medhavda snuttefilt för att sedan gå hem efter ytterligare någon timme. Personalen försökte med ALLT. När mamman sedan väl kom så sken barnet upp och mamman trodde allt varit kanon hela tiden. Trots personalen berättade sanningen.
Nu hamnade jag på ett sidospår som gör mig otroligt upprörd men jag står ändå fast vid min grundtanke. Det är vi som föräldrar som har yttersta omsorgen för våra barn och väljer vi ändra på vår tid på förskolan ligger det även i vårt ansvar att om vi inte godtar att barnet flyttas till en annan förskola också själva får ordna någon annan lösning. Jag har aldrig hört att där man fört samtal redan från början inte kunnat fått hjälp, men börja månaden innan semestertid skrika, gå till pressen låter oerhört kortsiktigt i mina öron.
(ja, jag vet att inte alla kommuner gör som min hemkommun men samtal med rekorn/områdenschefen lönar sig alltid mer än att "gråta ut i pressen")