Med denna busförkylningen i kroppen (som aldrig bryter ut utan bara retas med mig) kände jag i söndags att nej, onsdag behöver jag få sova ut. Ordnade så maken tog Ida till fritids (bästa hon vet, att få äta frukost där) I morse låg jag kvar och lyssnade på dem stöka runt, viskandes och tisslandes. *mysigt*
Nu sov jag ju inte direkt länge men jag slapp momentet "tjata upp henne ur sängen, på med kläderna, ät din frukost, borsta tänderna och klä på ytterkläderna, kolla till kaninpojken så han har mat, nu måste vi gå!" Värsta är att jag inte har fått pussa på henne, tala om hur mycket jag älskar henne och hur mycket hon betyder för mig. Sånt som jag också hinner säga varje morgon alltså.. ;-)
Konstaterar dock att det är inte sista gången jag kommer ordna till det så här för mig ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar