Efter att ha fått vända henne i magen en gång då hon vänt sig ned i säte två veckor tidigare trodde jag att det inte skulle vara någon större smärta. Alla sa ju att vända skulle göra jätteont men se, det gjorde det ju inte.
Någonstans runt kl 10 på måndagsförmiddagen var jag nere på toaletten (det var en lång sträcka att gå/rusa som gravid...) jag gick upp igen och la mig just ned då ett högt *PLOPP* hördes. Av någon anledning ställde jag mig upp igen och kollade under sängen. När jag inget såg där så stod jag upp en stund och kände det rann längs ena benet. "Nämen, " sa jag högt för mig själv "jag var ju nyss på toan.." Sen kände jag hur hela underlivet liksom gick i vågor. Jag hade min gamla snuttetäcke som matta vid min sida sängen och den satte jag mig på när jag ringde till Tom och sa jag tror vattnet just gick. "Vad ska jag göra nu" frågade jag honom. Han frågade om jag ringt förlossningen. "Nää, inte än" svara jag. Vi la på och jag ringde dit. Just som de svara fick jag en riktig värk och de ville jag skulle komma in för kontroll. Tom fick lov att komma hem. Har en känsla av att han inte höll en enda hastighetsbegränsning.. ;-) Under tiden så klippte jag naglarna och tog bort nagellack, hade hört att första tecnket på lågt syre syntes på naglarna. Ringde även min mamma som började storgråta.
Väl på parkeringen ringde vår barnmorskas ord i öronen att pvakterna inte tog hänsyn till förlossningar utan vi löste en biljett och sen gick vi in. Hela tiden hade jag småvärkar. Just när vi klev in på förlossningen möttes vi av ett avgrundsvrål sedan hördes tystnaden för att sedan klyvas av en nyfödds underbara skrik. En vänlig kvinna mötte oss och vi fick gå in i ett undersökningsrum. Under 30 minuter hade jag 2 värkar. "Det är ingen bebis på väg ut riktigt ännu" sa sköterskan och vi fick åka hem. Tom behövde dock in till jobbet igen så han lämnade av mig hos mina föräldrar. Molvärkar och ett evigt sipprande på fostervatten. Dock ändrade vattnet färg och jag ringde in för att förvissa mig om att det inte var någon fara. Dock blev sköterskan orolig och ville vi skulle komma in.
Tom blev nedringd till mor och far och vi båda blev först satta på att äta för mat måste vi ha i oss om nu bebisen var på väg.
Men, nej.. inte denna gången heller blev vi kvar. Hem till Sjuntorp och nu fick Tom något spel. Bilarna skulle tvättas, gräset klippas och han for runt som en tok. Själv låg jag på handdukar i soffan och försökte vila. Såg på tv och vid 19-tiden började värkarna bli mer intensiva och jag började klocka dem. Vid 23.50 ville jag in och ringde. Strax efter 00.10 nån gång skrevs vi in.
Jag ville föda så naturligt som möjligt och hade valt en akupunkturnål i huvudet som smärtlindring. Ett bad var också inplanerat. Dock fick jag 5 minuter i badet endast, sen kom krystvärkarna. I 3 timmar hade jag dessa och 05.02 den 16 juli 2002 föddes Ida. En lite sprattlande bebis som redan då vi såg henne fick namnet Ida, hon ÄR en Ida. 51 cm lång 3720 g och 37 cm i huvudomfång.
Så i morgon fyller hon åtta år. Min nu ca 130 cm långa 29 kg tjeja. Mammas älskling!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar