Sommarlov!

Uj, vilken vånda jag har haft för den här dagen. Ogillar starkt att både opponera och respondera. Kommer gärna med feedback men det känns alltid jobbigt att påpeka fel hos andra när man är så osäker själv. Inte osäker på själva arbetet som utförts i verksamheterna utan just skrivdelen. Det blev även en liten debatt om det efter avslutade opponeringar idag. Jag står fast vid att jag tror skolans värld tappar ett gäng otroligt duktiga pedagoger pga allt skrivande vi ska göra i utbildningen.

Hur som haver så är den biten över och jag satt mer eller mindre som på nålar då jag var respondenten. Tyckte mig höra ett underliggande men hela tiden fast det kom aldrig något. Istället kom lovord över både arbetet och över hur jag verkade vara som pedagog. Det värmde rejält. Dock återstår det att se om v-didaktikern är av samma åsikt men det får jag inte reda på förrän dagen före midsommar.
Ska rätta lite grann som kom upp från andra än opponenten samt det enda lilla som opponenten påpekade så får rapporten åka in sedan. Sen är det bara att hålla tummarna :-) Någon/några timmars arbete och sedan SOOOOMMARLOOOOV!!

Varför finns alla dessa knepiga sjukdomar?

Fick i fredags ett mail av en mycket god och nära vän. Då min vår varit något kaotisk och hon jobbat heltid mm så har vi knappt hunnit samtalas vid något nämnvärt på djupet. Det har mest varit några snabba frågor om barnen, magen, renoveringar och jobb. Men så i fredags kom ett mail så började med Idag är jag faktiskt lite rädd... Tror inte jag andades en enda gång tills på slutet då jag drog in ett oerhört djupt andetag för att sedan börja gråta. Minns att hon redan i höstas nämnde hennes dotter blött en del näsblod. Sedan var det någon gång vid jul som hon "klagade" på att tösen var hängig och ganska ofta kissade ned sig. Som alla barn är så hade även hon blåmärken, det hör ju liksom till att barn har mängder ibland. Men i förra veckan hade tösen själv klagat på blodblåsor i munnen. Dagen efter var det fler. Då blev min vän orolig och som uska så fick hon hemska föraningar om vad det skulle kunna vara. I fredags hade hon kontaktat sin vårdcentral och fått tid. De hade skrivit ut en akut remiss till barnavdelningen och där har blodprov tagits, olika mediciner getts och hela tiden har dottern fått fler blåsor i munnen och blåmärken på kroppen.
Ett prov som togs var om trombocyterna i blodet. Ett bra värde ligger mellan 150-300 läste jag mig till. Gränsvärdet går på 100 och dottern hade 3. Det betyder att hon kan drabbas av svåra inre blödningar utan att ens en ev. transfusion skulle hjälpa. Medicin har satts in men hon svarar inte på behandlingen mer än att få ont i huvudet och magen samt att kräkas. Sjukdomen de siktat på i helgen har varit ITP. Min väns farhågor är att det ska vara leukumi. Inget av dem speciellt roliga utan väldigt aggressiva mot kroppen.
Som kompis står man liksom lite på sidan och får liksom nöja sig med knapphändig information. Hon smsar lite då och då hur läget är men mesta får jag söka upp själv online. Jag skulle inte på något vis vilja byta hennes plats, men önskar jag kunde göra NÅGOT!

Förra sommaren tog jag och Ida oss genom landet ned till dem för att träffa dem och umgås. Med oss hade vi en hel sopsäck med urväxta kläder till denna tjejen. För Ida har det i helgen varit bra att veta vem tjejen är, liksom ha en person att relatera till då vi talat mycket om sjukdomen mm. I morse frågade hon om min vän hört av sig sedan hon lagt sig men tyvärr har det varit tyst. Hoppas innerligt något positivt snart händer, samtidigt är det bara 3 dagar så det är väl i tidigaste laget att tro på mirakel redan...

Rapportläsande

Jepp, idag viks hela förmiddagen åt att läsa min v-grupps rapporter. Skrev ut två igår som kommit innan jag stängde ned datorn och la mig i sängen för att läsa igenom en första gång. Är så roligt att se vi har så många ideer till hur vi kan arbeta inkluderande och häslofrämjande. Hoppas innerligt vi håller fast vid det tänket sedan när vi är klara och redo för att arbeta som lärare med. Tror annars det är väldigt lätt att falla i fällan och vilja lägga ansvaret på någon annan, vilket många gånger tyvärr blir barnet..
Satt och lusläste tipsen inför opponeringen, min erfarenthet är att det är lätt att säga negativa saker till den som man opponerar på. Peta på egentligen oväsentliga saker, denna gången ska jag personligen lägga mitt krut på att lyfta fram det som jag finner som positivt. I allas arbeten, inte bara den jag ger min feedback på. Givetvis kommer jag skriva ned något som jag upplever som negativt men det kommer stanna som skriven text i arbetet som bara den berörde kommer få tillbaka av mig.
Jag upplever även våra arbeten vara väldigt uttömmande varpå jag tycker det är väldigt svårt att finna frågor till arbetena. Risken blir att respondenten finner det som ett ifrågasättande om man vill ha en fördjupning. Vilket det ju faktiskt inte är. Jag tror alla kommer ha många frågor på min text. Speciellt denna gången. Jag tycker allt är glasklart men vet att jag just nu är något förvirrande i mitt sätt att skriva. Graviditetshormonerna har liksom rubbat mig ganska mycket.. Kommer nog även verka förvirrad på min opponering men, ja.. Jag är som jag är just nu. Jag gör mitt bästa i hopp om att det kommer att duga.

Nähä, dags att sätta tänderna i arbetena igen då. Klockan 13.10 slutar Ida skolan så tills dess bör jag hunnit i varje fall klart med opponeringsarbetet. (givetvis är fritids stäng en sån här dag då man vill ha all tid i världen men men....)

En bit på väg.

Ja, äntligen tog jag mig i kragen och började klippa ned vildvinet som slingrat sig i Gunnebonätet mellan oss och en granne. När vi tog över huset för 3,5 år sedan var hela garaget inslingrat med men det rev jag ned första sommaren. (vi tog över i oktober å då är vildvin väldigt vackert) Ca 1/8 del fick jag rum med i komposttunnan. Så det lär få bli ett sommarprojekt, 1/8 per varannan vecka... :-)
Sitter här och vill helst skicka iväg mitt arbete så jag inte missar deadlinen i morgonbitti. Skolmailen brukar ju ha en tendens att braka samman när alla ska skicka sina arbeten, så jag kommer i vilket fall som helst sända ikväll. Har läst några andras arbeten och det är komiskt hur olika vi skriver, förstår det är svårt för lärarna att bedömma.

En utsträckt hand

Ibland kan man bara erbjuda sin hand. En axel att gråta ut hos, ett öra att få tala ut till. Ibland tillåts man vara örat/axeln, ibland får man inget höra förrän det är försent. En i min närhet mår otroligt dåligt och vacklar mellan dödslängtan och panikångest. Jag har sträckt ut handen och efter vårt alltför korta samtal idag känns det som vi börjar nudda vid varann igen. Älskade, goa du jag har funnits vid din sida i över 35 år, inte fan lämnar jag dig nu!
Du talade om att du inte vågar vara ensam. Ensam är du aldrig! Även om vi inte alltid kroppsligen är med/hos dig så finns vi alltid här för dig!

Vem är jag att bestämma?

Ibland kan man inte ringa en vän utan att denne ska beklaga sig för något. Ibland som den själv lider av, ibland av något en nära släkting eller vän lider av. Att som jag ha något äldre föräldrar än vad somliga andra har har gett mig ett perspektiv. Tycker jag att det är jobbigt att 24 timmar om dygnet är jobbigt att de kan ringa och be mig om hjälp med något så kan jag välja att inte svara. Ser jag att det är mitt eget barn som ringer någon av dygnets 24 timmar kommer jag aldrig tveka på att svara. Aldrig! Inte heller om det är min käre make. Var i ligger skillnanden? Mina föräldrar har jag inte valt, de satte mig till jorden utan jag bett dem om det. Min man har jag valt ut nogrannt och lovat alltid finnas för inför både gud och våra vänner. Min barn har jag valt sätta till världen och för mig betyder de allt.
Under hela min uppväxt har mina föräldrar aldrig varit längre bort än ett telefonsamtal. Pappa har kört och hämtat mig dygnets alla timmar oavsett vart jag varit i vårt avlånga land. Som tex den gången jag fick för mig jag skulle tjäna pengar och hoppade på ett tillfälle där en kille sökte unga för att stå i ett gathörn i Göteborg och sälja korv. Jag tog tåget ned, mötte killen och blev placerad på Avenyn. Själv. Det var någon form av festlighet i stan, minns inte riktigt vad men jag stod där själv. Tror jag var 16 år. Mamma hade varit lite orolig innan jag åkte men kaxig som jag var så sa jag bara att jag fixar detta och vi ses i morgonbitti och åkte. Brorsan bodde ju i Göteborg så vem var hon att säga jag inte fick åka dit? (blir Ida minsta lik mig så kommer jag får ett helvete då hon går in i tonåren, det är jag medveten om redan...) I varje fall, jag står i ett gathörn på Avenyn. Är helt okej fram tills 22.30 ca. Då har folk druckit så pass mycket att de börjar röra sig mellan krogarna och visst luktar en grillad korv gott när man är lite onykter. Ungefär samtidigt som en gubbe i 50-års åldern börjar vilja ha annat än korv av mig (ja, jag var livrädd) kom en tjej och hennes kille som jag träffat sommaren innan under en språkresa i England. Hon är lika gammal som mig och kille var runt 20. På denna tiden hade väldigt få personer mobiltelefon, de som hade hade dem oftast inte med sig då de var relativit stora. Men denne killen hade en och jag fick ringt pappa och han sa bara, ta dig till järnvägsstationen så hämtar jag dig där om en timme. Ägaren till korvståndet kom, jag skulle stå till klockan 12 egentligen men jag sa jag ville gå. Han blev givetvis arg. Men min kompis kille frågade då efter ett anställningsbevis och jag fick mina pengar för kvällen kastat på mig och orden, ring aldrig mig igen i hopp om pengar.
Det var en sommarkväll. Många andras föräldrar skulle ha tagit sig ett glas vin eller en öl. Jag hade ju så kaxigt sagt jag fixar detta och vi ses i morgonbitti. Men inte min pappa. (mamma kör inte bil) Min pappa, satte sig och körde dryga 15 mil för att hans dotter ringde och frågade "Kan du komma och hämta mig?"
Nej, jag har inte valt mina föräldrar. Lika lite som de valt mig eller brorsan. De har alltid ställt upp på oss. Pappa brukar skämta om att han nog har rekord i hur många hårda kyrkbänkar han suttit på och hur många sliskiga prästhänder han skakat då brorsan var en aktiv körgosse i många år. Alltid kört oss, aldrig gnällt. Så vem är jag att vända dem ryggen nu? Vem är jag att "bestämma" de måste lämna sitt älskade hem som de bott i över 40 år. Jag är övertygad om att pappa hade inte kommit så här långt i sin rehabilitering efter halkolyckan för dryga 1,5 året sedan om han inte kunnat gått ut i, för honom, kända trakter. Möta grannar och vänner som alla tagit sig några minuters samtal med honom. Om han inte haft sträckan mellan huset och brevlådan att övervinna varje dag i kampen mot både rädslan att ramla igen och viljan att klara sig självt. Jag är också övertygad om att någon däruppe insåg att min längtan efter fler barn inte bara var min utan lika mycket min mor och fars. Att denne någon såg till att Liten blev till så att pappa insåg han faktiskt klarar av att klippa gräset. Även om han får dela upp gräsmattan på 2-3 dagar.
Nej, tvingar jag dem att flytta nu så kommer mitt yngsta barn inte få uppleva sin morfar. Deras hus och trädgård är allt för dem. Och efter alla timmar pappa suttit i bilen för min skull så.. Nä, bara att ställa upp. Även om jag har annat för mig. Det hade nog pappa med men...

Validering

Enligt damen på HV så behövdes inte mina 30 hp valideras utan när jag sedan som klar förskollärare ska plocka ut min examen så väljer jag vilka kurser som ska inkluderas. Så nu är jag grymt glad kan jag meddela. Även om jag ska FÖRSÖKA läsa kursen i höst så kan jag lämna den därhän om Liten visar sin mamma vem som bestämmer.

Är dessutom klar med första utkastet av VFUrapporten som ska in på fredag. Är rätt nöjd så jag hoppas på en bra feedback som lyfter texten ut andra synvinklar än de jag haft. Samt om jag missat någon del att någon ser det för det är så lätt att bli "hemmablind" på sin egen text.

I och med att jag är "klar" med texten så ska mitt hem få sig en omgång. Tvättmaskinen och diskmaskinen har båda signalerat att de är klara för tömning och sedan såg jag det blommade så fint med maskroser på gården att jag nog får bege mig ut en sväng och sticka bort några. Är även sugen på att baka lite. Kom på att det är ju inte fel att börja fylla frysen med småkakor mm inför höstens alla besök när Liten gjort sin entre. (även om jag själv alltid försöker ha med fika själv för att den nya lilla familjen ska behöva känna stress för sånt..)
Jamen då så, bara att sätta fyll fart igen då.
Må gott på er!