Sol!

Gud vad det är härligt me sol! Å bästa av allt är att det ska bli sol i morgon med.. *mys!*
Samt att det ska bli mys me goa vänner i morgon! Är så härligt att vi kan göra saker utanför skolan med.

Morsdag!

Som för det mesta firades morsdag i båten. De flesta tidigare år har vi legat på en liten ö som vi kalla för "Vår ö" och där brukar vi väckas utav göken. Men igår kom vi ut väldigt sent (strax efter 23) samt att de varnat för hårda vindar så blev kvar inne i hamn.
När vi lämnade ett riktigt blåsigt Lysekil så tänkte jag att uj, det blir en gungig natt men i Hunnebo var det stilltje och 2 grader varmare. Mysigt!
Vaknade utav att godingen låg mellan mig och pappa och såg på nån tv på hans iPhone. Min morsdagspresent var kvar hemma.. En hel dag fick jag vänta på att få den. :-) Men det var värt väntan för det var en sån där läcker badenbaden stol som är så populär nu. Har önskat mig en sån i 3-4 år nu och äntligen pryder den sin plats på altanen :-)
Håller annars med Lotten i att det är sån löjlig hysteri med att köpa något till en viss dag. Men där är min goa unge härlig för hon är ännu i åldern där en bukett blommor, egenhändigt plockade givetvis, ganska så ofta kommer. (ett tag kom de så ofta att jag fick be henne låta andra också få en chans att njuta av blommorna..)
Men riktigt nöjd med min stol är jag, där kommer jag tillbringa många lugna stunder i solskenet i sommar hoppas jag. :-D

Regnet det bara öser ned..

.. å jag bli blöt om både skor och strumpor.
Är det inte typiskt så säg? Här är det ledig helg, maken ska inte iväg på någon springtävling ect och våra goa vänner har äntligen fått i sin båt så vi kan börja båtlivet och mysandet ihop. Vad händer då? Jo, självklart regn och 10 m/sek. *suck*

Onda små tassar..

En oerhört trött Åza går snart ned för landning. Eller som min far brukar säga.. Jag ankrar upp för dagen snart.
Var in och jobbade en sväng idag. Sista dagen på 25% på hela-köpet-kupongen, och en sjujäklans röj i butiken. Känns i fötter och ben man (läs jag) inte är så van att knata runt längre. Eller jo, knata är ja van vid men nu för tiden har jag ju oftast fotriktiga skor. Nej! inte såna där som panchisarna envisas med men bättre än basketkängor.. Tänk, förr brukade jag strutta omkring med ganska höga klackar... Dag ut å dag in.. Gör ont i tårna bara jag tänker på det......
Men, en positiv sak med detta är att nu kan jag med gott samvete stoppa fossingarna i ett härligt fotbad! :-)

Grupp Bu och Bä

Grupp Bu och Bä framför sitt konstverk på stranden i Lysekil. Sari, Ylva, Åza på övre raden och nedre har vi Jenny, Marie och Jenny.

Kul att se de andra gruppernas skapelser och på sätt och vis kan jag tycka synd vi gick denna kursen efter estetiken då vi, i alla fall jag, fått många ideer till estetik/skapande med naturen som grund.

Hur kan de göra så mot gamla?

Ååååh!! Nu är jag riktigt arg, ledsen och besviken.
Som ni kanske minns har jag haft en hektisk vår efter att min far ramlade och bröt lårbenshalsen i januari. Först oron kring honom då han är diabetiker och hamna på en avdelning som inte alls tog hänsyn till detta utan ansåg han skulle äta på deras tider och sedan bo med två olika senildementa gubbar. (varav den ena ramlade och slog ett stort jack i bakhuvudet då han inte kom ihåg han brutit sig..)
Väl hemma följde en tuff tid med hemtjänsten som kom och hjälpte honom ned för trappan och alla mediciner som ska hämtas ut för min del. Shopping mm minst en gång i veckan och allt annat att göra. Å på det kom ju snön. (blir trött bara jag tänker tillbaka på helvetet..)
I början på april kände han sig så pass stark i benet att han vågade sig på att köra bil. Funkar ju bra då de har automatväxlad.. Han har varit jätteduktig med sjukgymnastik men har knorrat en del om att det gör förjäkligt ont. (säg den man som inte gnäller vid lite smärta.. ;-) )
Från det han kom hem i februari har vi gått och väntat på remissen till ortopeden för att få förhöjning till skorna hans då han blev 2 cm kortare på det skadade benet. Han ringde en gång och frågade efter den och fick svar han skulle bli kallad. Förra veckan lessna mamma och ringde och frågade efter remissen. Det fanns ingen! En akutremiss skrevs ut då han som sagt är diabetiker och de har ju som allmänt känt stora problem att få behålla sina ben utan såna här olyckor. I går var de in och röntgade och gissa va de såg?!!
3 av 6 skruvar är av! AV!! Skruvarna ligger nu och nöter på benhinnorna. Snacka om vilken jävla smärta han måste ha konstant! De tog blodprov för att se om det fanns risk för infektion. *suck* Sen fick han en ny tid. I slutet av juni för att se så det inte läker av sig självt. Sen när kan stål läka av sig självt??
Hur fan kan man behandla en äldre människa på detta viset? Jag har god lust att åka å slå sönder knäskålarna på dem som tar beslutens äldre föräldrar eller släktingar och sedan neka dem rätten till rätt vård.
Min far är snart 70 år. Han har levt med sin diabetes i över 55 år. Han har vårdat sin kropp, lytt doktorers rekommendationer om att röra sig mycket för att hålla blodcirkulationen i benen igång då det är oerhört vanligt att när de blir äldre tvingas till amputation. Det var ju därför olyckan skedde. För han lydde doktorers ordrar om dagliga promenader.
Stackars älskade goa pappa. Känner mig så hjälplös. Arg. Besviken. Ledsen. Inget kan jag göra. Mer än skälla och gapa på sjukvården som går på knäna.. *suck*

Tappat farten..

Suck.. Nån sa en gång att världen är full av tappade sugar och just nu är min borta så om någon ser den så tar jag tacksamt emot den igen. Snarast.
Har ingen lust till något direkt. Försöker hitta på saker men känner en enorm trötthet bara.
Vet en energitjuv i min närhet som jag önskar jag kunde skaka om så jag slapp bli så.. Ja, jag kan inte ens komma på ett bra ord för känslan men nånting åt förbannad/irriterad/grinig/ilsk/trött/besviken/likgiltig hållet liksom..
Men nu är det snart sommarlov och väder-förstå-sig-påarna säger en kanonsommar. Lata dagar i poolen, på stranden, ibåten. Ett och annat stilla sommarregn och kanske någon åskdag får gärna vara med, då kan man ju med legitimt vara inne.

Jag har även tappat farten med viktminskningen. Tyvärr. Känner mig motiverad men ändå inte. Vet det har med orken att göra men.. ja, jag vet inte. 0,5 kg på två veckor, det är ingen racerfart det inte. Men, det är nedåt så jag får bita ihop och kämpa på helt enkelt. Tråkigt det ska vara så lätt att gå upp men svårt att gå ned. Dumma kropp som tror sig behöva fettet..

Nähä! här blir inget gjort, ska plugga lite och sedan gå ned till skolan för föreläsning. Surar för jag inte kom på tidigare jag kunde gått på den tidiga föreläsningen idag å fått eftermiddagen "ledig" istället, men så är det.. Hit the books!